mammajeanette

Oj, det är verkligen frukansvärt länge sen jag skrev nu. Har tänkt många gånger på att jag behöver skriva av mej, något som terapi. Har både hänt en massa, kommer hända en massa, men också har det inte hänt ett skit, för att vara ärlig. Har funderat många gånger om jag ska "våga" skriva vad jag faktiskt tycker och tänker helt och öppet här, eller om det kommer bli en fruktansvärt masssa sura miner och tappade kontakter. Men ska sanningen fram, vad har jag för kontakter numer? Helt ärligt, så ja, jag har stängt mig undan världen, en hel del det sista. För jag har bestämt mig att jag ska sluta umgås med människor som jag känner gör mig illa, på ett eller annat sätt, medvetet eller omdevetet. Och inte heller umgås med människor bara för att ha någon att umgås med. Jag vill umgås med människor som jag VERKLIGEN vill umgås med. Inte bara för att. Människor som jag känner själv tycker om mig för den jag är. Och börjar man sålla bland vilka människor som är ens vänner, eller kompisar, så står man ganska ensam det sista. Har insett en sak det sista i och med all denna rannsakan. Så otroligt mycket falska människor som det är i denna jävla värld. Ena dagen är man 'bästa vänner', andra är man knappt vänner längre. Det känns som att det passar för stunden och inte längre när man har något bättre för sig. Kanske är det många som tar illa vid sig av detta, men varsågod, då har ni kanske gjort mig illa, eller känner på samma sätt som jag, att man har umgåtts med varandra, bara för att. Då är det både lättare och roligare att vara ensam. Jag är bitter, jag har varit bitter lääänge. När man väl har kommit dit, så är det otroligt svårt att vända tillbaka. Jag kan se på andra människor med mycket familj och vänner, och bara vara så otroligt avundsjuk och bitter, och det är just därför som jag är bitter. Jag är avundsjuk! Jag är avundsjuk på att de allra flesta har folk omkring sig som bryr sig om hur du mår, och faktiskt visar det. Jag är avundsjuk på människor som ger andra stöd när du behöver det som mest, men visar det som allra minst. Jag är avundsjuk på människor som hjälper andra, bara för hjälpandets skull, för att dom vill. Jag är avundsjuk på människor skulle offra allt, bara för att en annan människa skulle må bra. Det är något som jag skulle göra, absolut, för rätt människa. MEN. However. Jag har lärt mig något. Jag är en fantastisk människa, som har fått, förmodligen mer än nödvändigt, prövningar genom livet, som har gjort mig till den jag är. Jag har klarat mig igenom allt, jag står på mina egna fötter, och är INTE beroende av någon. Jag klarar mig, och jag gör ett fantastiskt jobb med allt. Jag klarar allt, utan någon hjälp. Tro fan att det hade varit skönt med hjälp, once and a while, men då hade jag aldrig varit så här stark. Jag är underbar helt enkelt! Jag vet, att några utav er som läser detta, kommer att ta åt er. Detta är ingenting som jag egentligen har tagit upp och pratat med någon om, för jag orkar inte med konflikter. Jag är så förbannat trött på konflikter att det får mig att spy. Lättare att sluta sig till sig själv, än att få höra orden; "du är inte den enda som mår dåligt". Så, min blogg, min dagbok. Jag skriver vad jag vill, du läser vad du vill. Men vill du ha en konflikt om detta, så behöver du absolut inte ringa. Radera mitt nummer i så fall. Jag har så otroligt mycket skit i mitt huvud, att det bara är ett enda jäkla töcken. Men, allt kommer bli bra. I will make sure of that. Den enda som kan kontrollera mitt öde, är jag själv. Och jag tänker ta mej fan kontrollera mitt öde. Be shure of that! Jag ska göra mitt, Isabells och Daniels liv, till det bästa som det kan vara. I promise.