mammajeanette

När jag mår dåligt, så är det en del som ringer och smsar för att fråga hur jag mår osv, efter att dom läst här att jag mår dåligt. De senaste åren har jag fått veta när jag mår dåligt att jag inte är ensam, och att det bara är att rycka upp sig. Detta är inte oftast sagt med den mest positivaste inställning, snarare att jag ska sluta gnälla.
Så, sagt och gjort, jag slutade gnälla till folk. Började hålla allting inom mig, och numer när folk vill bry sig och pratat med mig för att försöka muntra upp mig, så lägger jag benen på ryggen och springer i andra riktningen. Jag kan verkligen inte öppna mig om hur jag mår.
Jag öppnar mig här, för här är det som att skriva dagbok till skillnad för att det är en öppen dagbok.
Många som läser detta och alla andra inlägg, dömer mig säkert och tänker att jag ska sluta gnälla, men det är ingenting som åtminstone sägs rakt i ansiktet åt mig. Bakom min rygg får ni tycka vad ni vill.
Det är upp till er alla om ni vill läsa eller trycka på det fina krysset i högra hörnet.

Jag har mått ordentligt dåligt det senaste veckorna och det börjar märkas av utav Daniel nu. Nästan så att vi hamnar i bråk om det, för jag förstår honom verkligen, hur kul är det att komma hem till detta surhuve hela tiden? Men jag vet varken vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.
Jag kan inte öppna mig för honom heller, knappt. För han kan inte sätta sig in i min situation och då är det oftast som att prata med en vägg.

Depression skulle jag säga att det är någonting som jag lider utav, och har gjort i många jävlans år. Det har jag också blitt tillsagd att göra någonting åt, men för alla är inte det så förbannat enkelt.
Skulle jag leta efter en anledning eller en orsak till varför och när dessa depressioner började, så kan jag utan tvekan gå tillbaka till 11 Februari 1999, en utav de värsta dagarna i mitt liv.
Då jag fick beskedet om min pappas självmord. Tack för den.
Visst, 12 år senare så kanske det är svårt att ursäkta sig över det, men början, började nog där.

2002 gick jag för första gången till en psykolog, detta på inrådan utan Socialen då det var ett krav att dom skulle hjälpa mig att flytta till egen lägenhet. Då var jag 16 år gammal. Jag gick dit, jag satt där, en gång i veckan i ett år nästan. Inte engagerad överhuvudtaget och jag kände absolut inget förtroende för denna kvinnan.
Så jag log och tog mig igenom det och sen var det mitt val om jag ville fortsätta eller inte.
Jag valde at inte göra det.
2008 började jag gå till en psykolog igen, denna gången på min egen inrådan.
Blev diagnostiserad utav tre läkare att jag led av depression, och fick en samtalskontakt som jag skulle träffa en gång i veckan och ibland varannan vecka. Detta kändes bra till en början, men sakta men säkert så tröttnade jag igen. Låtsades att jag mådde bra och gick därifrån.

Kändes aldrig som om någon utav dom grävde speciellt djupt, utan allting som dom ville prata om, handlade om nuet. Allting som händer i nuet är ett resultat av det dom hände förr. När jag var liten och tonåring, det fattar väl vem som helst?

Så kände aldrig att det vart någon direkt hjälp.
Jag önskar mej mest av allt att få komma till någon och få hjälp. Tro fan att jag inte vill må så här längre, det vill ingen. Speciellt inte jag. Är bara så rädd för besvikelse igen om jag ringer till Vårdcentralen igen.

Det är väldigt mycket just nu som snurrar runt i mitt huvud, så har det alltid varit, ibland blir det för mycket bara och det rinner över. JAg stänger in mig i mina tankar, har jättesvårt för att prata med människor om såna saker, så är det bara. Så om jag inte vill prata, som just nu, så är det bara så. Ingenting personligt mot någon, det är bara det att det går över, för stunden, men när jag är här nu så är det jobbigt. Men allting löser sig.

Tyck inte synd om mig bara, allting blir bra.