mammajeanette

Försöker att googla en del på nätet angående separationsfasen, för tycker att det verkligen känns som att Isabell kan vara i ett sådant stadie. Antingen det, eller så handlar det bara om en helt "vanlig" utecklingsfas.
Men vad jag läser hela tiden är att den inträffar mellan 7-9 månader och Isabell är nu 6 månader. Men tycker att det inte bör vara en omöjlighet till att hon är i det ändå?
Tycker att det är så otroligt jobbigt att inte veta!
Hittade en text angående det, och jag tycker att den stämmer in ganska så bra just nu.

Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar. Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa).

Hon äter dock inte speciellt dåligt, men allt annat tycker ajg stämmer som handen i handsken.
Hon blir skitarg om jag sätter ner henne i babysittern, babygymmet, gåstolen eller whatever och försvinner i några sekunder så att hon inte ser mej. Eller som vid läggningarna, hon stretar så in i de längsta och skriker sig hes i stort sett. Har nu hållt på med detta en vecka eller så, men det var en eller två dagar nu som var lugna och bra, men nu känns de som man är tillbaka på ruta 1 igen.

Hoppas att detta kan gå över snart. Någon som har några erfarenheter eller tips som man vill dela med sig? Hade varit oerhört tacksam.