En mammas oro.

Herregud. jag kan verkligen inte sluta oroa mig.
Alltid tror jag att när Isabell har tystnat i sängen och inte ger mej en fajt, eller att hon sover längre än normalt, att hon slutat andas eller något. Fattar inte varför jag inte bara kan slappna av?

Kommentera här





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0